Jag har inte skrivit någonting här sedan innan årsskiftet. Runt den tiden som jag skrev det senaste inlägget minns jag att jag och Alma ofta pratade om det faktum att det skulle bli ett nytt år och att vi inte ville att det skulle bli det. Vi ville inte tvingas säga att vi varken har sett dig, kramat dig eller skrattat med dig sedan förra året. Vi ville helt enkelt inte gå in i ett nytt år utan dig. Men ett nytt år kom ju vare sig vi ville det eller inte. Jul, nyår och tiden däremellan bestod av tuffa känslomässiga dagar. Inget "barn" vill fira jul utan sin förälder, oavsett hur gammal man är. Detsamma gäller födelsedagar. På min födelsedag blev jag för första gången i mitt liv inte firad av en av dem som betyder allra mest för mig. Första gången på många år vaknade jag till min födelsedag utan det där "Ha den äran"-smset som jag på senare tid alltid har fått från dig. Förra året bjöd jag in dig och Alma på pannkaksmiddag på min födelsedag. Jag var arg eftersom ni kom 40 minuter för sent utan en vettig anledning. I år hade du fått komma hur sent som helst, bara du hade kommit. På ett år kan man verkligen få ett annat perspektiv på händelser. Veckan då du gick bort var det otroligt många tankar i mitt huvud, tankarna avlöste varandra och de fanns där både dag och natt. En av alla tusentals tankar var att du nu skulle missa min examen. Tanken på att du skulle missa min examen, att du inte kommer att vara med på mitt framtida bröllop och att mina framtida barn aldrig kommer att få träffa sin morfar fick mig att gå fullständigt i bitar. En del av det berodde självklart på en själviskhet eftersom jag så gärna hade velat ha dig där under dessa händelser, men allra mest för att jag vet att du så otroligt gärna hade velat vara det. Den händelse som är mest aktuell är min examenshögtid om en vecka, och oj vad mycket tankar jag har haft kring den. Att du, som alltid har värderat utbildning så högt och som alltid har uppmuntrat mig till att studera, inte ska få vara med på den förmodligen största utbildningsmässiga milstolpen i mitt liv. Jag minns att jag tänkte, och tänker egentligen fortfarande, att varför kunde du inte bara få leva drygt ett halvår till så att du kunde vara med på min examen? Jag kan verkligen se det framför mig. Du sitter i Aula Magna i din finaste kostym. Jag kan känna stoltheten i din blick. Jag kan höra dina ord om att "Nu börjar livet på riktigt Ellen" och dina råd om att jag ska vara försiktig på mitt nya jobb så att jag inte råkar bränna ut mig. Jag kan höra dina ord om att "Folk kan ta ifrån dig mycket, men de kan aldrig ta ifrån dig din utbildning". Du är på gott humör. Du drar dåliga skämt som nästan får mig att skämmas för de som hör dem, och när du ser det på mig så skrattar du högt. Du berättar om när du tog examen och hur mycket universitetet har förändrats sedan dess. Du fortsätter att prata om detta under mottagningen. Du går ifrån mottagningen med ett leende på läpparna, du är stolt och tacksam över att få dela denna speciella dag med mig. Du känner att du har lyckats med din uppgift, det vill säga att inspirera din dotter till att utbilda sig, och att du nu kan luta dig tillbaka... Men i bakhuvudet tänker du att du inte släpper taget än och att du gärna fortsätter att engagera dig genom att agera bollplank under framtida löneförhandlingar.
Kommentera