För en vecka sedan var det tre månader sedan du gick bort. Jag kan fortfarande inte förstå det helt, eller jag vill inte förstå det. Jag vill inte inse att det har gått över tre månader sedan jag sist såg dig, kramade dig och fick höra dig skratta och att jag aldrig kommer att få göra dessa saker igen. Det finns ingen annan tanke som gör lika ont som tanken på detta och därför orkar jag ibland inte tänka på det. Jag tänker på dig väldigt många gånger varje dag, oavsett var jag befinner mig och oavsett vad jag gör, men ibland blir jag tvungen att trycka undan dessa tankar. För jag vet, att om jag tillåter mig att tänka på dig i så mer än bara två sekunder, så kommer tårarna att falla helt okontrollerat. Därför blir jag helt enkelt tvungen att skjuta upp sorgen för stunden men saknaden finns med mig hela tiden. Det går inte att beskriva hur fruktansvärt det känns att sakna dig så otroligt mycket och veta att jag aldrig kommer att få träffa dig igen... Det är en liknande känsla som när man är väldigt sjuk och tänker att man bara inte står ut en enda sekund till för att man mår så dåligt. Samtidigt är det fint att få sörja dig eftersom det innebär att jag har fått ha ynnesten att få ha dig i mitt liv.
Förlåt för att jag inte alltid klarar av att tänka på dig - trots det finns du alltid med mig i tankarna ändå. Förskjutningen av sorgen fungerar som en försvarsmekanism för att jag ska orka dagen, men det fungerar just bara som en förskjutning och när jag sedan kommer hem efter jobb eller föreläsning blir jag tvungen att släppa fram tankarna. Jag har aldrig haft svårt för att gråta men jag har heller aldrig börjat gråta efter att ha hållt en tanke i tre sekunder. Det vill säga, inte förrän jag förlorade dig ♡
Kommentera