Igår kom en av de dagar som jag sedan din bortgång har bävat inför, nämligen fars dag. Din dag. Dagen då vi alltid brukade fira dig på något sätt, ofta med en fika och någon present. I år fick vi istället besöka dig på kyrkogården vilket nästan kändes som att förlora dig igen. Fars dag är ju egentligen bara en dag, jag tänker på dig och saknar dig varje dag, men trots det kan jag inte undvika att tycka att just fars dag känns lite extra jobbig. Varför? För att jag tvingas att komma till insikt med att det inte enbart är detta år som jag inte får fira dig så som vi brukar, utan även alla kommande år. Självklart kommer jag och Alma att fira dig ändå, men utan dig och den närvaro som vi önskar. Du förtjänar så mycket mer än det här och du förtjänar så himla mycket mer än 21 fars dag-firanden. Jag önskar så innerligt att du på något sätt kan ta emot all den kärlek som jag och Alma känner för dig. Grattis igen på fars dag till min älskade ängel till pappa ♡
